Det var rafflande på Facebook och Twitter i går. Historierna om alla som satt fast i tåg syntes ändlösa. Själv följde jag tre av mina vänner som satt fast på Veolias och SJ:s tåg. Gemensamt för dem alla var att de naturligtvis ville ha information om vad som hände, varför de var sena och om det fanns någon prognos. De ville också ha svar på om det efter 14 timmar gick att uppbringa mat någonstans eller om toaletterna skulle öppna igen på tåget.
Och de skaffade förstås den information de behövde. Men inte genom att fråga konduktörerna för de visste minst av alla. Inte genom att ringa Banverket eller SJ för där svarade ingen och transportföretagens hemsidor lämnade mycket att önska. Nyhetssändningar i radio och TV eller tidningarnas hemsidor kunde naturligtvis inte ge tillräckligt med detaljer om all snökaos i trafiken. I alla fall inte för de drabbade.
När krisinformationen falerar så totalt som den tycks ha gjort i helgen tar resenärerna själva över ansvaret för informationsspridningen. Genom Facebook och Twitter delade frustrerade resenärer detaljer med varandra som tillsammans gav en ganska bred bild av läget. Alltså kunde min gamla kollega berätta för konduktören att deras tågstopp någonstans söder om Gävle berodde på ett urspårat tåg framför dem.
På Twitter taggar resenärer ofta sina tweets med #tågnummer eller #SJtågnummer och på så sätt tar twittrare i samma tåg kontakt med varandra och sprider information vidare.
Ja, tågtwittrarna gaddar ihop sig och förra veckan följde jag ett gäng som via Twitter halvt på skämt, halvt på allvar funderade på att börja samåka i bil. Det skulle inte förvåna mig om det verkligen blev av. Sociala medier har förmågan att koppla ihop folk i verkliga livet också. Exempelvis finns #skjutsgruppen på Twitter där de som inte vill riskera att fastna i ett tåg istället letar möjligheter att samåka på annat sätt.
@sj_ab består av sju SJ-anställda som twittrar. Ett jättebra initiativ som självklart kan spela en viktig roll när det blir kaos på samma sätt som i helgen. Men just då, precis när de behövs som mest, så twittras det ingenting från SJ. Idag får jag genom Lotten Bergmans blogg där en av SJ:s twittrare intervjuas reda på att de bara twittrar på kontorstid. Men hallå? Vad tänkte ni egentligen? Hade det varit så svårt att ringa in någon på övertid? Det hade varit en billig lösning på att snabbt få ut information till resenärerna. En av flera möjliga förstås. Som det blev nu fick resenärerna själva sköta krisinformationen.
Så här såg det sista meddelandet från @sj_ab ut på Twitter ut i fredags strax efter 16.00:
Den gångna helgen har tydligt visat hur vi alla kan agera nyhetsmedieproducenter med hjälp av sociala medier. Vi kan sprida relevant information till en avgränsad grupp på ett sätt som traditionella medier inte kan.
Läs också:
Sofia Mirjamsdotters två bloggposter om tåg och twitter:
Tågtwitter i en aldrig sinande ström
Åka tåg
och
Lotten Bergmans intervju med SJ:s twittrare





Intressant inlägg! Kul att du ledde mig hit!
En spännande egenskap hos sociala medier, och kanske nätkommunikation överhuvudtaget, är att man gemensamt resonerar sig fram till den bästa förklaringen. Abduktion är ett viktigt sätt att resonera på nätet, och blir ännu viktigare i sociala plattformar. I ett tidigare inlägg om just den här egenskapen menar jag att diskussioner på nätet har en tendens att bilda en referensram som hjälper oss i förståelsen av ämnet som diskuteras.
Resonemanget finns i sin helhet här:
http://meansofme.blogspot.com/2009/11/shanks-abduktiva-multilog.html
och
http://meansofme.blogspot.com/2009/12/polyfoni-ett-nat-av-synpunkter.html