Sakta men säkert fylldes hemsidorna på med information som vi journalister kunde ha nytta av i vårt yrke. Förändringen var stor. Plötsligt kunde vi hoppa över den där förutsägbara presskonferensen som ändå gav så tråkiga bilder i TV eftersom de börjat publicera allt de hade att berätta på webben i samma ögonblick som de drog upp ljudregeln på sina mikrofoner.

Min tittarkontakt under den här tiden var skrämmande låg. Visserligen ringde många in och ville att vi skulle komma och bevaka olika evenemang. Men de som eventuellt ringde efter vädret kom sällan längre än till desksekreteraren eftersom vi som gjort reportaget eller researchen redan hade gått hem. Ibland kändes en sändning som att skicka in nedlagt arbete i ett svart hål. Slurp! Borta! Och så nya tag i morgon.

För mig personligen blev förändringen enorm när nätet blev socialt. Både mina tittare eller läsare och mina källor befann sig plötsligt på mindre än en armlängds avstånd och vi kommunicerade på ett helt annat sätt än tidigare. Det hade blivit så enkelt.

Idag arbetar jag inte längre på en redaktion eftersom jag far land och rike runt och utbildar. I de sociala medierna finns mina absoluta favoritverktyg. Framför allt känner jag mig så lyckligt lottad att leva i en tid då möjligheterna för oss journalister är så outsägligt stora. Inte bara för oss förstås. Alla som har en nätuppkopplad dator eller mobil kan som bekant kommunicera med massorna idag. Det känns rättvist. Jag längtar inte tillbaka tid den tid då vi som arbetade på TV, radio eller tidningar bestämde vad som skulle nå folk. Jag är övertygad om att det förändrade medielandskapet ger oss möjligheter till en betydligt bättre och angelägnare journalistik.

Det händer en hel del på det här området när jag ser mig om internationellt. Även i Sverige finns mängder av goda exempel på många redaktioner. Och på min senaste kurs i ämnet var det 12 personer som gick från en väldig försiktig närvaro på den sociala webben till ett mycket avancerat deltagande som de förhoppningsvis sprider vidare. Ändå arbetar fortfarande alltför många kollegor som om utvecklingen stått still.

Jag vill se mer hända och delar därför med mig av några mycket kortfattade enkla tips om hur du kan använda sociala medier på din redaktion. Naturligtvis finns det mycket mer att göra.

Skapa relationer
Bli inte en megafon på Twitter och Facebook utan öppna dig för en tvåvägskommunikation. Engagera dig i samtalen som förs och lyssna vad dina egentliga uppdragsgivare har att säga dig. Lägg gärna ut vad ni planerar att bevaka under dagen så kan många oväntade tips komma in.

Gräv tillsammans med dina läsare.
Låt den journalistiska processen bli en story i sig själv och låt din ständigt uppdaterade blogg eller mikroblogg spegla hur grävet går, dina funderingar och vad du just nu behöver. Bjud in dina läsare att medverka med tips längs vägen. Den här arbetsmetoden passar förstås inte alla typer av jobb men i många fall har den blivit prisvinnande.

Låt läsarna gräva
Kanske är den där offentliga handlingen om kommunpolitikernas utgifter du fått ut på tusentals sidor. Lägg den på nätet och bjud in dina läsare att dela grundjobbet med dig.

Få grym lokalkoll på mindre orter
Följ alla som twittrar på din ort. Plötsligt släpper någon en bild du behöver eller twittrar något som visar sig vara en nyhet. I vilket fall som helst så får du bra koll på vad det snackas om just nu.

Få ut mer av Twitter
Twitter i all ära men du behöver en realtidswebbläsare som exempelvis Tweetdeck för att kunna lägga in fasta sökord i egna kolumner. Du kanske vill söka efter några viktiga företagsnamn i din kommun, någon politiker som just nu har det hett om öronen eller varför inte söka efter alla orter i ditt upptagningsområde. På så vis får du i realtid veta allt som twittras innehållande de sökord du valt. När flera twittrar om samma sak brukar de ge ämnet en så kallad hashtag för att hålla ihop konversationen. Exempelvis #idol2010. Men kom ihåg att alla inte finns på Twitter. Här finns ännu så länge en klar övervikt på medie- och marknadsfolk.

Använd sociala kartor
Ibland händer det liknande saker på flera ställen samtidigt och då är det kanske relevant med en geografisk överblick. Så nästa gång det exempelvis är översvämningar i ditt område så kan du låta berörda läsare skriva lägesrapporter, sända filmer och bilder som blir klickbara på din sociala karta. Flera webbaserade programvaror som är gratis finns att tillgå.

Starta webbtevekanal
Du har kanske ingen möjlighet att skicka filmteam kors och tvärs i världen? Gör som CNN iReport och starta en webbaserad TV-kanal på din hemsida genom YouTube Direct där du efterlyser material som handlar om precis det du behöver. Du granskar förstås inkommet material och gör faktakollar innan du väljer vad som blir tillgängligt på din hemsida.

Sänd live video på nätet
Ibland är det viktigare att ha bilderna än att det är bästa kvalitet. Tjänster som Bambuser och Ustream är gratis och busenkla att använda, särskilt i mobilen. Du kan till och med chatta med tittarna samtidigt som du sänder.

Använd mobilen mer i jobbet
Har du en sk smartphone är du en vandrande medieproducent även rent tekniskt. Använd möjligheterna!
– Mikroblogga på Twitter under presskonferensen eller rättegången. Och glöm inte att Twitter inte bara är 140 tecken utan att du även kan bifoga bild och video.
– Filma och sänd hem till redaktionen.
– Sänd live video på er webb. Med ett enkelt bordsstativ blir videokvalitén med den senaste modellen av iPhone häpnadsväckande god. Även andra mobiler har riktigt bra kameror idag.
– Geotagga dina reportage. Förr eller senare vill kanske redaktionen göra ert arkiv sökbart på en karta.
– Grovredigera dina videoklipp och publicera till din webb.
– Fotografera. En mobilbild är alltid bättre än ingen bild om motivet är tillräckligt intressant.
– Spela in ljud att förgylla din text med.
– Blogga.

Följ intressanta personer på Twitter
Vilka är dina specialämnen? Vilka på jorden kan mer om dem än du? Följ några av dem och du kommer att få ta del av intressanta länkar, vad de arbetar med eller läser just nu och inte minst vilka de har valt att följa. Nu har du också möjligheten att skapa en relation. Kanske vill du tipsa tillbaka? Ställa en fråga?

Omvärldsbevaka
Aldrig har det varit så lätt att göra sin omvärldsbevakning på egen hand. Några exempel:
– På Knuff kan du söka i bloggar och även se vad som är aktuellt just nu i bloggosfären.
– Gör specifika sökningar på nyhetssajter med exempelvis Google news. Lägg upp sökningarna som RSS-flöden i en läsare som Google Reader för att ständigt ska ha koll när något tillkommer. (Tack @mickep2 för det tipset.)

Använd Facebook som telefonbok
Behöver du hitta folk som vill förbjuda kamphundar eller några som tycker att det är en dålig idé? Det finns Facebookgrupper för det mesta numera och du har ofta både namn och bild på dem som är med. Skicka dem ett meddelande eller kolla om telefonnumret ligger öppet i profilen.

Använd Facebook för att hitta nyheter
Alla har inte dolda profiler. Surfa runt på offentliga personer på din ort och kolla vilka som du bör bevaka.

Håll ett öga på Facebook Places
Snart aktiveras Places även i Sverige. Blir det en succé kommer troligen både efterfrågan och utbudet av positionsanknutna nyheter att växa. Varför inte förbereda dig med att geotagga redaktionens artiklar redan nu?

Eftersom de inte behövde förändra ett föråldrat koncept har de varit mycket innovativa i sitt sätt att se på pappret. Formatet, designen, avdelningarna, längden på artiklarna och även innehållet överraskar och inspirerar. De har vågat mejsla fram en målgrupp som de skräddarsyr allt för och väldigt lite material på webben och i tidningen är detsamma.

Framför allt tycker jag chefredaktörens varumärkestänk är så rätt. Han ger blanka katten i om de finns på papper, iPad, webb eller något annat om fem år. De bygger just nu ett starkt varumärke för nyheter och där läsarna vill möta dem ska de finnas och ge dem den allra bästa journalistiken.

Otroligt intressant är det också att detta händer i Portugal som ju inte har någon särskilt lång tradition av fria starka medier.

Jag säger bara: Hatten av!

Se Skype-intervjun här. Vill du träffa honom hälsar Medieinstitutet Fojo dig välkommen att göra det i Stockholm den 17 juni! Anmälan på Fojos sida där jag också skrivit mer om ett av Europas mest intressanta mediehus just nu.

Och de skaffade förstås den information de behövde. Men inte genom att fråga konduktörerna för de visste minst av alla. Inte genom att ringa Banverket eller SJ för där svarade ingen och transportföretagens hemsidor lämnade mycket att önska. Nyhetssändningar i radio och TV eller tidningarnas hemsidor kunde naturligtvis inte ge tillräckligt med detaljer om all snökaos i trafiken. I alla fall inte för de drabbade.

När krisinformationen falerar så totalt som den tycks ha gjort i helgen tar resenärerna själva över ansvaret för informationsspridningen. Genom Facebook och Twitter delade frustrerade resenärer detaljer med varandra som tillsammans gav en ganska bred bild av läget. Alltså kunde min gamla kollega berätta för konduktören att deras tågstopp någonstans söder om Gävle berodde på ett urspårat tåg framför dem.

På Twitter taggar resenärer ofta sina tweets med #tågnummer eller #SJtågnummer och på så sätt tar twittrare i samma tåg kontakt med varandra och sprider information vidare.

Ja, tågtwittrarna gaddar ihop sig och förra veckan följde jag ett gäng som via Twitter halvt på skämt, halvt på allvar funderade på att börja samåka i bil. Det skulle inte förvåna mig om det verkligen blev av. Sociala medier har förmågan att koppla ihop folk i verkliga livet också. Exempelvis finns #skjutsgruppen på Twitter där de som inte vill riskera att fastna i ett tåg istället letar möjligheter att samåka på annat sätt.

@sj_ab består av sju SJ-anställda som twittrar. Ett jättebra initiativ som självklart kan spela en viktig roll när det blir kaos på samma sätt som i helgen. Men just då, precis när de behövs som mest, så twittras det ingenting från SJ. Idag får jag genom Lotten Bergmans blogg där en av SJ:s twittrare intervjuas reda på att de bara twittrar på kontorstid. Men hallå? Vad tänkte ni egentligen? Hade det varit så svårt att ringa in någon på övertid? Det hade varit en billig lösning på att snabbt få ut information till resenärerna. En av flera möjliga förstås. Som det blev nu fick resenärerna själva sköta krisinformationen.

Så här såg det sista meddelandet från @sj_ab ut på Twitter ut i fredags strax efter 16.00:

Den gångna helgen har tydligt visat hur vi alla kan agera nyhetsmedieproducenter med hjälp av sociala medier. Vi kan sprida relevant information till en avgränsad grupp på ett sätt som traditionella medier inte kan.

Läs också:
Sofia Mirjamsdotters två bloggposter om tåg och twitter:
Tågtwitter i en aldrig sinande ström
Åka tåg
och
Lotten Bergmans intervju med SJ:s twittrare

När webben slog igenom var det tydligt att den på de flesta håll bara sågs som ett kompletterade medium. Produktionen av webbinnehåll sköttes därför inte av den vanliga styrkan utan ofta av en nyrekryterad ensam medarbetare eller en särskild webbredaktion. De förväntades vara specialister på publiceringsverktygen men i övrigt ämnesgeneralister. De arbetade om artiklar eller inslag från huvudmediet eller så producerade de eget innehåll inom alla typer av ämnen.

På många redaktioner ser det ut så än idag trots att webbens betydelse numera är oomtvistad. Det är olyckligt. Jag tror istället på en återgång till den ämnesindelade redaktionen och ett avskaffande av mediespecifika redaktionsgrupper. Istället för att webbredaktionen publicerar nyheter inom alla ämnen publicerar då sport-, ekonomi- och de andra ämnesredaktionerna i alla medier. Den här typen av integrerade redaktioner vinner allt mer mark internationellt. Den skapar goda förutsättningar för en smart och effektiv tvärmedial planering av innehållet. Gärna med olika målgrupper för plattformarna så att fler aspekter av ett ämne täcks in. Då skulle vi  också minska antalet spegelpubliceringar.

Idag har webben fått en underkategori i flera mediehus; sociala medier. Ännu en gång inrättar flera mediehus nya tjänster för det nya istället för att integrera det i allas arbete. De kallas internetkorrespondenter och sociala medier-redaktörer och riktigt begåvade och framgångsrika journalister anställs. Förvisso är det underbart att det äntligen satsas på sociala medier men om lösningen är tänkt att vara permanent så är jag inte säker på att det är den bästa. Vi talar om verktyg som varje journalist 2010 behöver behärska fullt ut precis som telefon och databaser. Naturligtvis kommer alla dessa ofta yngre och ofta multikompetenta journalister att ge en välbehövlig vitamininjektion på mer än ett sätt. Ändå signalerar det för mig en icke genomförd förändring på redaktionen av typen ”vi uppmuntrar ju alla reportrar att blogga  men alltför få gör det så nu skaffar vi en som vi vet kan. Hon/han kanske kan få fart på de andra.”

Ledare ska våga leda och det är deras ansvar att få fart på redaktionens medlemmar med ett väl genomtänkt, väl förankrat och väl genomfört förändringsarbete. Och helst med en organisationsplan som inte delar upp medierna.

På Sky News installerar de TweetDeck för Twitter, Linkedin, Facebook och MySpace på alla datorer nu i veckan. Under tio månader har de haft en redaktör för sociala medier men nu tas den tjänsten bort. Julian March, executive producer på Sky News Online sa så här igår till Journalism.co.uk.

”The big change for us in 2010 is evolving how social media plays a role in our journalism. We no longer ghettoise it to one person, but are in the process of embedding throughout the whole team.”

Jag tror Sky News tänker rätt.

Förhoppningsvis frågar sig några av dem om det inte istället är dags att revidera hela affärsmodellen från grunden. Men då menar jag inte att de ska ta betalt av läsarna på webben för att färre och färre vill få tidningen hemburen till brevlådan. Visst kan det låta rättvist att alla som tar del av innehållet får betala, oavsett var de läser. Men jag tror de som ligger i startgroparna för att införa en betalvägg för det gängse redaktionella innehållet riskerar att bita sig själva rejält i svansen.

Marc Reeves, före detta chefredaktör på Birmingham Post, har många intressanta infallsvinklar på ämnet betalt innehåll. Det är visserligen en affärstidning han arbetat på men många av hans synpunkter är relevanta för all typ av press, inte minst den regionala.

Det centrala i Reves resonemang är att han hävdar att det är ett räknefel bakom det vanliga påståendet att de som prenumererar på en papperstidning betalar för produkten medan webbens läsare snyltar utan att betala för sig.

– Egentligen har innehållet alltid erbjudits gratis till läsarna även i pappret, säger han i sitt tal på Warwick Business School och menar att det har finansierats av reklam, särskilt i regionpress. Reves är i grunden inte emot att ta betalt på nätet men ifrågasätter att just det som varit gratis för läsarna i flera hundra år plötsligt ska kosta pengar.

I de exempel han ger står prenumerationsintäkterna för ca 20% av vad tidningen egentligen kostar. Det täcker inga löner eller arbetsgivaravgifter, säger han. Möjligen täcker det utbärningen och lite till om vi talar regional press som inte har rikspressens stora läsekrets.

Jag tycker inte det är någon naturlag att allt som är gratis måste vara det i evighet men att få folk att betala för något de fortfarande kan få gratis någon annanstans på webben tror jag är dömt att misslyckas. Vi måste i så fall ge något mer än idag.

Vi måste  fundera över om vi gör rätt saker på nätet. Det går ju förstås alltid att öka trafiken genom att bli bättre och angelägnare. Kvaliteten talar vi alltför sällan om. Vi måste helt enkelt fortsätta att utveckla journalistiken, våga pröva nytt, misslyckas och pröva igen. Det viktigt att inte bara tänka ”hur tjänar vi pengar på det här” utan också ”hur gör vi något som är bra nog”, som Sofia Mirjamsdotter skriver på bloggen Same Same But Different och fortsätter:

–  Svaret är i väldigt många fall att intäkter skapar utgifter, om någon betalar för sig måste vi göra en produkt som är bra nog.

Los Angeles Times hade närmare fyra miljoner unika besökare på sin webb en dag för några veckor sedan när de prövade något nytt. Det var den dagen man lät 10 journalister Twittra om en spektakulär polisjakt i stan. Sajten har ingen betalvägg. Gissa om det är mumma för en annonsör att synas på en sajt med de siffrorna. Men hur?

De totala annonsintäkterna går ner just nu och det är förstås mycket kännbart för vår bransch. Ändå ökar annonsmarknaden i en sektor: webben. Klart som korvspad att annonsörerna vill följa med på något sätt när läsarna flyttar på sig. Men hur det kan ske kanske vi måste förändra. Något som slagit mig är vilka otroligt trista och pappersaktiga annonsutrymmen som ofta erbjuds annonsörerna. En länkad banner? Men hallå! En skylt och en dörr? Huga så gammeldags i ett medium som är gjort för dialog. Jag tror många mediehuschefer just nu vrider sig två varv runt sig själva för att lista ut hur de bäst kan använda alla kommunikationsmöjligheter som står till buds mellan läsare och redaktion. Däremot känns det som fantasin tar slut just där. Visst måste väl även annonsörerna erbjudas att delta i den sociala webben år 2010? De vill också interagera med läsarna och skapa relationer. Kan vi inte erbjuda dem det med en tydlig avgränsning till det redaktionella materialet? Här har annonsavdelningarna lite idéutveckling att göra som brådskar. För även om vi journalister ofta inte vill kännas vid annonsfrågorna så är de en viktig del av vårt medieinnehåll.

Reves har tittat närmare på Financial Times som börjat ta betalt för vissa delar av sin webb. Det har gått bra. FT har ett täckningsområde som sträcker sig över hela världen så även om bara 0,4% av FT-webbens läsare nu skaffat sig en betald premiumprenumeration betyder det ändå 100 000 personer vilket förstås ger klirr i kassan. Förutom tidningen får de tillgång till allt webbinnehåll, nyheter i mobilen, nyhetsbrev från chefredaktören med mera.

En lyckad kampanj av ett mediehus med rejäla muskler alltså. Smaka nu på siffran en gång till: 0,4%. Låt oss se vad den skulle innebära för vår lokal- och regionpress upplagor. Om motsvarande procent knappa halvprocent av läsarna på nätet börjar prenumerera för att få tillgång till allt material blir det inget hörbart klirr alls i kassakistan.

2009 genomfördes underökningen PaidContent UK Harris poll för att se hur stor viljan bland britterna var för att betala för att läsa nyheter på nätet. Svaret blev att fem procent kunde tänka sig det förutsatt att det var riktigt billigt. Men de flesta skulle surfa vidare för att få den information de sökte efter på annat håll om deras favoritsajt för nyheter skulle ta betalt.

Reves har förstås räknat på vad de fem procent som ändå skulle kunna tänka sig betala skulle kunna ge. I Birmingham Posts fall skulle det bara kunna finansiera två journalistpraktikanter. Eller inte. För med färre läsare på de delar av webben som man tar betalt för skulle det vara mycket svårare att sälja reklamplats där.

Visst kan vi ta betalt på webben men kanske inte för det som Reves menar alltid varit gratis. Vi måste ge något mer. Som i Financial Times-exemplet där man på sätt och vis köper sig en plats i en exklusiv skara, ett nätverk. Här köper besökaren ett mervärde, inte bara själva informationen.

Just vad som kunde vara varje journalistiska produkts mervärde är värt att ägna lite tankekraft åt så här i början av året, tycker jag, för det kan vi möjligen ta betalt för. Och det måste inte nödvändigtvis vara något på webben. Reeves föreslår att medieföretaget ordnar event och ger olika typer av exklusiv service.

– Varför kan inte Birmingham Post som kan så mycket om ekonomi även erbjuda affärsrådgivning och utbildning, säger han på fullt allvar.

Ja, varför inte?

Det finns runt 100 000 iPhone-program. Många är helt värdelösa och andra helt oemotståndliga. Högt och lågt, här de jag inte vill vara utan:

Shopper
Bästa shoppinglistan med förprogrammerade matvaror på svenska. Efter lite busenkel anpassning av programmet känner det själv av i vilken butik jag befinner mig och sorterar om inköpslistan efter hur varorna står just i den affären. Dessutom synkas makens och mina listor automatiskt.

2Do Lite
Här kan jag skriva in att-göra-listor i flera kategorier och stryka vartefter de blir gjorda. Lagom många funktioner och snyggt.

WhatsApp
SMS är dyrt om man skickar många. Detta upplevs som SMS med pushfunktion men fungerar bara mellan iPhones och är gratis. Det går att skicka bilder, ljudfiler och din aktuella kartposition också. Dessutom ser du när mottagaren kollat ditt meddelande. Bara att messa loss utan att tänka på kostnad.

Tripod
Det är svårt att ta bra bilder med en mobil eftersom den är svår att hålla riktigt still. Den här appen tar inte bilden förrän mobilen är hyfsat stilla.

Bambuser
Superenkelt sätt att direktsända video från iPhone på webben med förbluffande hög kvalitet.

TV4 Play
Se delar ur utbudet. Tyvärr lite buggit.

SVT Play
Känns nästan som en favorit trots att appen inte är släppt ännu. Kommer vilken dag som helst. Kampanjen för att få den godkänd snart är riktigt bra, se länk.

Cleartune
Bra stämapparat för alla instrument. Alltid med!

Fring
Genom att ”fringa” istället för ringa kan jag vid varje samtal välja på om jag vill ringa med mobiloperatören, Skype eller någon SIP-klient. Är jag i ett trådlöst nätverk och ska ringa till fast telefon i Sverige eller Österrike dit jag ofta ringer så är det gratis med min SIP (genom Voipcheap).

Safety Button
ger dig en nödknapp att trycka på om du råkar i fara. Då sänds ett sms + mail med dina GPS-koordinater till den du ställt in på förhand. Fick flytta den till andra eller tredje sidan eftersom jag råkat aktivera den av misstag och oroat maken i onödan.

IDG
Newsfeed från alla IDG-tidningarna. Jag har ställt in den så att jag bara får mobilinfo och det mesta verkar handla om iPhone.

iHandy Level
OK vattenpass för mig som gillar att snickra.

På stan
Grymt bra att hitta restauranger i Stockholm utifrån din din GPS-position just nu. Ställ in hur många hundra meter du kan tänka dig att promenera och så får du namn, adress + ibland en recension till de matställen som finns i din absoluta närhet.

Musée du Louvre
Se guidade turer på franska.

TweetDeck
Upppdatera Facebook, MySpace, Linkedin och Twitter på ett ställe. Bra sökfunktioner et c.

VinVin
Vintips + att den håller reda på lagerstatus i Systembolagsbutiker nära dig så att du inte behöver åka i onödan när du väl bestämt dig för vilket vin du vill ha.

Hemnet
Bättre som app än på hemsidan.

Ocarina
Tillhör inte de nyttigaste men kanske en av de roligaste. Överraska alla vid lägerelden med att blåsa (jo!) vackra occarinamelodier på din iPhone.

Trivial Pursuit
Jag gillar inte att ha spel i mobilen, för då får jag inte ha min iPhone ifred. Men detta var oemotståndligt.

Res i Sthlm
Lokaltrafiken i Stockholm.

Pocketguitar
De fyra översta banden på gitarrhalsen att spela på! Går faktiskt att kompa vid lägerleden men mest på kul.

Tv.nu
När telefonen är upprätt ser du vad som är på de olika kanalerna just nu. Tablåerna dyker upp när du vänder telefonen på andra ledden. Du kan anpassa den efter de kanaler du är intresserad av.

Blocket
Ger mig mobilkoll på mina bevakningar.

YR
Norska SMHI kan även det svenska vädret. Detaljerad info om orterna. Snygg app och ja, det går att plocka bort Oslo som favorit.

TED
Så många bra talare på ett ställe.

SR
Sveriges radios program live samt pod-versioner.

PS Mobile
Photoshop för mobilen med roliga fotoredigeringsfunktioner.

WordPress
Låter mig uppdatera den här bloggen från mobilen.

Något livsviktigt jag missat?

Jag börjar med Manchester Evening News som troligen kommer att ha en stor påverkan på de lokala fullmäktigemötena eftersom de har börjat att liveblogga därifrån. Mer insyn för medborgarna alltså och då inte bara i ämena utan i stämningen, ansiktsuttrycken, tonen, tempot och engagemanget på mötena.

De använder sig av Twitter och andra twittrare kan naturligtvis ställa frågor och kommentera det som sker.

Med initiativet hoppas man få folk mer engagerade i vad som pågår lokalt och på så vis förbättra den lokala demokratin, säger, Paul Gallagher, head of online content.

Journalism.co.uk :: Manchester Evening News ramps up local council coverage with liveblogging

Posted using ShareThis

Men jag blev besviken. Det mesta hade jag ju redan läst. Många artiklar var exakt de som fanns på webben kvällen innan. Det konstiga är att de var helt gratis när de var nya men de återanvända i pappret betalar jag för. Än så länge. De som ansvarar för den här ordningen på tidningarna borde inte få ut sin månadslön innan det förändras. Och då menar jag inte att de ska hålla på nyheter tills de trycks i pappret. Verkligen inte.

Jag måste väl ändå vara något av nyhetsmediernas drömkonsument? Jag är grymt intresserad och tar del av material från sex-sju mediehus varje dag. Som nyhetsnörd vill jag vara uppdaterad, så hur jag klarade mig innan jag kunde ta del av webbnyheter genom min dator eller mobil är idag en gåta. Det händer ju saker hela tiden och jag ser ingen anledning varför jag ska behöva vänta ett dygn för att få veta det.

De flesta redaktioner har insett problemet med att ta betalt för gamla nyheter. Några låtsas därför inte veta någonting i ämnen man grävt i under flera dagar. Inte förrän ögonblicket innan tidningen ska gå i tryck för då vet de plötsligt massor. Allt för att ge prenumeranterna valuta för pengarna. Eller?

Vad redaktionerna inte riktigt tycks greppa är att prenumeranterna också surfar runt på mediehusets hemsida. Att just de där prenumeranterna liksom jag blir sura varje gång vi inser att det som ska vara en uppdaterad nyhetsservice dygnet runt, inte är det. Det är en fråga om trovärdighet. Eller gör ni tidningen för Agda 97 som tycker datorn har för många knappar? Är det henne ni håller på nyheter för så att hon inte känner sig lurad?

Jag tror inte pappret har någon framtid om inte mediehusen lyckas omdefiniera vad tidningen ska vara bra för i konkurrens med det snabbare nätet. Det räcker inte att erbjuda billiga provprenumerationer till de grupper som medvetet har valt bort papperstidningen. Om vi ska få pappret att överleva måste vi våga släppa sargen och helt tänka om. Jämfört med pappret är webben oslagbar när det gäller snabbhet, utrymme, ljud och rörlig bild. När är papper oslagbart? Kanske ska vi göra mer av det som vi tycker är svaret på den frågan. Exempelvis älskar folk långläsningen i söndagsbilagan – varför inte ge ut några till eller fundera över vad det är som gör att folk läser den pärm till pärm.

Idag är de flesta av landsortspressens prenumeranter över 55 år medan många yngre hellre informerar sig på webben. Nyblivna morföräldrar eller någon som just har flyttat hemifrån efter gymnasiet ställer inte samma frågor och identifierar sig inte alltid med samma personer. Förkunskaperna kan också skifta i ämnen som t ex sociala medier, fastighetsskatten eller det svenska pensionssystemet.

Men det är inte så lätt att vi kan dela in mediekonsumenterna i yngre och äldre. En nybliven pappa på 22 delar kanske mer i sitt vardagsliv med en nybliven pappa som är 49 än en singelkille på 24. Vi får alltså inte stirra oss blinda på de siffror som representerar vår ålder utan vi bör se till olika livsmönster.

Jag menar att vi måste våga målgruppsdefiniera våra publiceringskanaler och låta det synas i journalistiken. Vilka möter vi var? Vilka skulle vi vilja möta var? Det borde vara centrala frågor för alla redaktioner idag. Sedan kan vi ta ut svängarna ordentligt när det gäller vinklar, valda intervjupersoner och bakgrundsmaterial så att just de grupperna vi riktar oss till får en bättre produkt än de vågat önska sig.

På det sättet skulle vi kunna berätta om samma nyhet i alla våra medier men slippa alla tröttsamma spegelpubliceringar. Det kunde dessutom ge en fördjupad bild av verkligheten. Av resursskäl skulle vi inte kunna bevaka lika många ämnen utan få koncentrera oss på ett lägre antal där vi producerar mer innehåll för varje nyhet.

Artikelns eller inslagets bild av verkligheten är aldrig hela sanningen. Det visar bara en liten tårtbit av sanningen sedd från ett visst håll. Allt det där vet vi. Med en målgruppsdefinierad tvärmedial planering kan vi erbjuda fler tårtbitar till mediekonsumenterna och samtidigt åstadkomma djupare och kanske rentav lite sannare journalistik.

(Även publicerad på Fojobloggen, Medieinstitutet Fojos nya blogg)

Järnvägen trodde de var i järnvägsbranschen och missade att de var i transportbranschen. Hade de haft flyg och fraktskepp annars?

På samma sätt tror många mediebolag idag att de är i tidningsbranschen respektive TV-branschen. Men om de är i nyhetsbranschen istället? Vad skulle det innebära för verksamheten? Kanske ”mediekonsumenten först” istället för den tröttsamma frågan om pappret/TV eller webben först. Kanske även radio på webben där TV-bilderna inte är klara ännu, kanske dagliga nyhetsevent där mediekonsumenterna bjuds in att delta’?

Eller, som Webber föreslår, tidningen är kanske i samhällsbyggarbranschen? Vad innebär det i så fall?

I det här resonemanget som är så relevant idag har Webber förstås inspirerats av Ted Levitt som skrev Harvard Business Reviews mest lästa artikel genom tiderna: “Marketing Myopia”.

Här finns fler intervjuer med Webber:
http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/top_ten_list/sex-tumregler-foer-att-lyckas-som-chef/1/
http://www.foliomag.com/2009/it-s-10-p-m-do-you-know-what-business-you-re
http://www.hear2.com/2009/07/alan-webber-author-of-rules-of-thumb.htmlVilken